ligganykter

Efter Way out west helgen så var jag nykter i drygt en månad. Sen skulle jag bara supa en gång på en stor fest, tänkte att det skulle bli kul. Sen fick jag besök två helger i rad och en hel del vin dracks. Skulle inte ut förra helgen men efter att bara sagt hej till några på Kellys blev det en pubrunda utan dess like. Och nu i lördags började allt med en kanna öl och slutade med en promenad hem i stormen klockan fyra på morgonen, rejält dragen.
Det är svårare att inte dricka än vad jag trodde. Efter den första månaden kändes allt klockrent. Jag skulle bara dricka ett glas vin då och då annars så hade jag ju roligt även utan spriten.
Men det är nog mest reaktionerna från folk som får mig att börja dricka igen. Jag orkar inte med att ännu en gång förklara att nej jag är inte nykterist numera eller att jag inte är sjuk. Jag vill bara inte ha en öl som du så snällt bjuder på. Att tacka nej till spriten är som att tacka nej till livet enligt vissa. Så man tackar och tar emot och sen är det igång.

Nu ska jag inte låta otacksam. Det är jag verkligen inte, jag älskar alla mina vänner som bjuder mig på sprit. Och jag dricker den gärna. Men det är ändå väldigt underligt hur svårt det är att gå ut och få vara nykter. Folk tar ett steg tillbaka när de får höra det. Är det en gemensam rädsla för alkoholism eller har spriten blivit en sån stor del av vårat uteliv att det inte går att vara utan? Kan vi blyga svenskar inte umgås med andra utan att vara på lyset?