ligganykter

Jag älskar Google. Av hela mitt hjärta.
Så är det bara. Allt de rör vid blir till guld. Varför jag då inte har min blogg på google har jag ingen aning om.

Men det blir det ändring på nu. Med risk för att vara alltför jobbig, här finns jag numera:

ligganykter.blogspot.com

inte så mycket att skriva om just nu, men vill ändå tipsa om två filmer. Och speciellt två låtar från filmerna.

Först låten Falling Slowly från filmen Once



Och sen Fortapt från Mannen som elsket Yngve. En fantastisk bok som har blivit film. Jag läser inte så mycket skönlitteratur längre, men ibland så hittar jag något som jag känner att jag måste läsa. Och speciellt den här boken berörde mig väldigt mycket. Jag minns fortfarande precis var jag var när jag läste slutet fastän det var över två år sen.

Jag bara undrar varför det i vårt moderna samhälle ska vara nödvändigt för de manliga idoldeltagarna att behöva ändra texten i Abbalåtarna? Är de så rädda för att bli tagna för bögar att de inte ens kan sjunga en låt om det? Är bögar så hemska?
Give me, give me, give me a man after midnight. Att sjunga det behöver inte betyda att du är en homofil.

Det här kan vara den lamaste youtube-videon jag någonsin sett. Lanseringen av youtube.se.
Varför frågar ni? Det frågar även jag. Jag trodde att vi hade kommit tillräckligt långt i vårt gränslösa teknologiska samhälle att det inte gjorde någon skillnad var man bodde? Men jag antar att för annonsörer så gör det fortfarande det.

Här kan man iaf förundras över svenskarnas otroliga tråkighet. Och kom igen, Mona Salin och Ace of Base? Var de det bästa de kunde hitta?

Är det någon som vet ett bra sätt att komma åt sidan hulu.com? Det är framtidens TV, fast just nu bara för amerikaner.
Jag hittade ett program som gjorde att det såg ut som att jag surfade in från en amerikansk sida, men då laggade allting sönder och samman.
Jag vill ha den sidan, jag vill vara den sidan, jag vill älska med den sidan. Hjälp mig nu.

Helgen i Tyskland blev minst sagt intressant.
Efter tretton timmars bussresa, som faktiskt gick förvånansvärt smidigt, kom vi fram till utkanten av Berlin. Planen var ju att det skulle bli en lugn, alkoholfri helg med mycket seightseeing.
Vi skulle bara titta in på Lidl och handla lite snacks. Oj, kostar en halvliter vodka 40 spänn? Oj, råkade jag få med en hem? Oj, råkade jag stappla in hos Tove halv fyra på morgonen? Oj, råkade jag spendera hela lördagen på alla fyra i badrummet döendes? DÖENDES!! Det var så synd om mig.
Johan och Ida spenderade hela lördagen med att se alla fantastiska saker runtomkring Berlin, murar(?), kyrkor och stora byggnader. Jag satt hemma och försökte få i mig några kokta morötter utan att få upp dem igen.

Framåt fem så mådde jag bra igen. Ut på stan! Äta lite mat! Dricka drinkar på Bahamas där de har sand på golvet!
Jättebra idé. Men jag fick se Berghain. När vi kom fram vid tretiden såg vi att det var två timmars kö. Cathrine kunde inte bry sig mindre, vi gick förbi allihop och ställde oss längst fram, som man gör.
Tyvärr så fick jag inte uppleva en äkta Berlinsk natt med dans till tio på morgonen. Eftersom vi hade börjat med drinkarna redan på eftermiddagen (alla vet att riktiga tyskar inte börjar dricka förrän tidigast elva på kvällen) så blev jag snabbt trött. Jag försökte så gott jag kunde, men när jag nästan somnade på dansgolvet kände jag att det var dags att bege mig hemåt.
Tove låg hemma med ögoninfektion men var ändå världens snällaste människa som kom ner och öppnade åt mig.

Söndagen kom och jag mådde faktiskt väldigt bra. Vi åt en helt gudomlig frukost och sen begav oss till busstationen. Resan gick bra, förutom de sista timmarna som var outhärdliga.

Så kontentan är att det blev en väldigt annorlunda helg än vad jag planerat. Och att jag lärt mig att man kan verkligen inte vara i Berlin i två dagar, man behöver minst en vecka. Men jag hade ändå fantastiskt trevligt och åker tillbaka så snart tillfälle ges. Tack Tove med rumskompisar och Catherine och Petter för att ni tog hand om oss.

Det finns konserter och så finns det konserter.

Of Montreal spelar på Debaser på måndag och jag har länge vart i valet och kvalet om jag ska gå eller inte. Jag har aldrig riktigt varit en konsertmänniska. Den mesta musiken upplevs precis like bra hemma i soffan enligt mig. Men ibland blir det magiskt. Som tex Regina Spektor på China-teatern, Death Cab for Cutie på Accelerator, Queen på Wembly Stadium för att nämna några (okej självklart var jag inte på Queen, jag var två år gammal men man vet ju hur jävla bra det var).
Ibland blir det magiskt men oftast blir det bara meh. Klassisk musik och opera ska självklart upplevas live, men det är en helt annan historia.

Men nu fick jag se hur det såg ut när Of Montreal spelade I New York i fredags tack vare Peter. Och där ser man hur en riktig konsert ska se ut. Där var det magi, på riktigt.

Hittade det här klippet och jag blir mörkrädd när jag får höra hur vissa människor resonerar och tänker i USA. Det verkar som att Obama kommer vinna valet nu och då kan verkligen vad som helst hända. Speciellt om man lyssnar vad de här människor har att säga.

"Just the whole muslim thing and everything. Alot of people forgot about 9/11"
"Obama and his wife, I am concerned that they could be anit-white and that he might hide that"



Jag har alltid haft mina fördomar om småstäder i södra USA, som de flesta. Men att verkligen höra människor uttala sig så här om Obama gör att min syn på människor blir, om möjligt, ännu värre.

Visst, rösta fram en vicepresident som inte tror på dinosaurier som kommer bli president inom ett år när McCain får en hjärtattack och trillar av pinn. Det kommer verkligen bli intressant. Fast troligtvis kommer hon bli lika maktlös som den nuvarande Bush och landet kommer styras ännu en gång av maktgalna rådgivare. Jag vet inte vilket som är värst.

Man glömmer lätt bort snyggt artwork nuförtiden. Allt laddas ner i en hiskelig fart och man glömmer bort att njuta. Därför behöver man bli påmind ibland om allt det vackra runtomkring oss.

Smashing Magazine är väldigt duktiga på detta, och nu senast har de listat de snyggaste filmaffischerna. Man blir helt tagen av hur vackra de är. Jag ska köpa på mig allt.

Här är Dexters, och den måste jag bara ha!

Det är ingen hemlighet att jag älskar musikaler. Det är ingen hemlighet att jag älskar tv-serier.
Vad är då slutsatsen av detta? Musikalavsnitt av fantastiska TV-serier! Det finns verkligen inget bättre.

Allt började med Buffy. Once more with feeling kanske är det bästa någonsin i TV-historia. En av världens bästa serier och med fantastiska skådespelare. Giles var ju med originaluppsättningen av Rocky Horror Picture Show i London, som Dr Frank-N-Furter (kanske världens bästa musikal (det är mycket världens bästa just nu, men jag är lycklig)).

Den senaste veckan har jag kommit ikapp med mina 30-rock avsnitt. Och vad får jag då se? En helt underbar musikalavslutning. Det här är sånt som får mitt hjärta att göra glädjeskutt.

Det verkar krångla med länkningen. Här finns klippet.

Satt och kollade på idolklippen på tv4.se och inser hur jävligt bra det är i år. Sitter och ryser gång på gång och mår helt bra inuti.

Väldigt glad är jag att Loulou valde Christina Aguilera, en artist som är så otroligt underskattad. Hon placeras in i samma fack som alla blonda, löshårsidioter som sjunger vad som helst. Men hon är helt fantastisk och har otroligt bra låtar.  Andra skivan på hennes dubbelalbum Back to basics är en ren njutning från början till slut. Och om man inte visste det skulle man lätt tro att det var minst tre olika sångerskorna som sjöng, hennes rösts omfång är något jag aldrig hört innan.

(Det finns ingen riktig video, men den här youtubepersonen har fått ihop det ganska bra)

Spontanresor är nog den bästa sortens resor. Ida hade tråkigt igår och då kom vi fram till den underbara idén att hoppa på Swebus ner till Berlin i helgen. 980 kronor tur och retur, som hittat.
Resan tar drygt tolv timmar men när man är två blir det mer ett äventyr än en plåga. Man kan spela kort, titta på kor och spela bilbingo. Fast mest kommer vi nog att sova. Och äta. Det är något vi har gemensamt Ida och jag, kärleken till mat. Och ost.

Johan berättade att när hans vän åkte ner med bussen senast så hamnade hon bakom en masturberande knarkare. Och det gör resan bara ännu mer spännande. Vilka spännande människor kommer vi möta på vår färd?

Vi har inte riktigt bestämt oss för vad vi ska göra än. Bara att vi ska ta det ganska lugnt och försöka se mycket kulturella saker. En vuxenresa. Mamma vill att jag ska köpa torkad frukt utanför en bombad kyrka. Hon är helt lyrisk över en man som står och säljer allt från torkad kiwi till torkade bananer. Jag älskar min mamma.
Sen ska jag försöka köpa lite sprit också. Jag dricker ju inte nu men man vet aldrig när man behöver en box med Jeltsin. Att ha 3 liter fulvodka i min kyl är lika självklart som ketchup. 

Det finns inget bättre tilfälle att tänka över saker och ting än när man sitter på spårvagnen hem efter en natt ute. Hörlurarna i öronen och massa folk som rör sig runtomkring. Och ikväll kunde ingen säga det bättre än Freddie Mercury själv.

I work hard every day of my life 
I work till I ache my bones 
At the end I take home my hard earned pay all on my own
I get down on my knees 
And I start to pray 
Till the tears run down from my eyes 
Lord - somebody - somebody 
Can anybody find me - somebody to love? 

Queen kom till mig som en uppenbarelse när jag som en nördig tioåring suttit och lyssnat på min mammas Pavarottiskivor i flera år och tänkt att så här kan aldrig vanlig musk låta. Då hittade jag min brors Queenskivor och där var det jag letat efter. Musikaliteten och en fantastisk röst som jag aldrig hört innan. Det var en gudagåva. Det var Freddie Mercury. Det var Queen.
Att min bror kunde lyssna på sånt här var helt främmande för mig. Han lyssnade  bara på skränig hårdrock som Iron Maiden och AC/DC, som tog mig många år till innan jag kunde uppskatta. Men hos Queen hittade jag någonting unikt, som jag fortfarande letar efter. Och kommer nog att fortsätta leta efter resten av mitt liv.

Jag fick aldrig chansen att se honom live, och det är någonting jag kommer vara väldigt ledsen över för väldigt lång tid framöver.

Jag har precis sett en bild på en av mina favoritbloggare och jag ska inte säga att jag är besviken, men väldigt förvånad. Eller förvånad är inte riktigt rätt heller.
Okej, jag tyckte han var ful. Jag hade skapat mig en bild av en otroligt snygg och häftig människa som skulle leva upp till alla mina förväntningar. Jag har läst hans blogg länge och på så sätt skapat mig ett personligt band till personen. Såsom man gör. Vi har blivit vänner. Vi förstår varandra. Fastän han inte har någon aning om vem jag är. Såsom man gör.

Att jag alltid ska vara så jävla utseendefixerad. Kommer jag kunna läsa hans texter på samma sätt längre? Kommer jag kunna titta hans hemsida i ögonen utan att skämmas för mig själv för att jag tycker att han inte är ritkigt lika bra längre? Jag vet inte. Detta är stora frågor som ständigt finns i mitt liv. Är jag för utseendefixerad för mitt eget bästa? Ja skulle de flesta säga. Nej säger jag. Jag har fula kompisar. Tror jag iaf. Någonstans.

Alla som inte har något för sig i helgen borde verkligen spendera den på Live action Gothenburg. Några av världens bästa performanceartister kommer till Göteborg för att visa sina verk. På torsdag är det på Valand, fredag till söndag befinner de sig på Konsthallen och på lördag kommer det även hända massa grejer på avenyn. Så öppna era sinnen och bege er dit för fantastisk inspiration.